Plundrar Danmark och Sverige den tredje världen?
Jag ser här och där hos vänstern tesen att Sverige deltar i utsugningen av u-länder genom handel. Kanske även Danmark har en liknande samling socialister som varnar för tillvarons inneboende ondska? Både Sverige och Danmark deltar med styrkor i Afganistan, och detta är enligt självutnämnda, "geniala" socialister tillräckliga bevis för att det rika väst plundrar övriga världen. Vi svenskar ska skämmas över vår neokoloniala ekonomi. "Vi måste betala tillbaka!", men detta håller inte riktigt. I det Sverige importerar ligger alltså ett egentligen större slags värde, det är detta värde som vi åtnjuter och skapar vår rikedom på bekostnad av folk i tredje världen. Detta är den tes som jag faktiskt fått lära mig i skolan och dominerar tidningsvärlden i Sverige. Enligt denna vulgärsocialistiska syn betyder inte den västerländska (t ex) skepps- och stadsyggnadskonsten, bankväsendet, elektrifieringen, kärnkraften, explosionsmotorn, datoriseringen, postväsendet, näringsfriheten, eller läs- och skrivkunnigheten någonting för skapandet av värde. Utan det enda av monetärt värde som finns i västerlandet kommer helt och hållet ifrån andra icke västerländska regioner. Nej, det enda som skapat värde i västerlandet är despotiska, grymma plundringståg i andra delar av världen. Men det är då intressant hur bl a Sverige, Norge, Schweiz, Canada, Danmark och Tyskland lyckats bygga upp imponerande industrier och välstånd trots uteblivna koloniala aspirationer och utländska äventyr. Tysklands korta vistelse i Afrika räknar jag inte som kolonisation. Men en socialist kan säkert förvanska historien till att bl a den kunskap BMW, AEG, Bosch, Siemens och andra industrier innehar sedan 1800-talet betyder noll och intet av värde, utan det viktigaste för Tyskland har varit just ett afrikanskt ökenområde som ändå ingen annan kolonialmakt ville ha.
Den officiella statistiken för Sveriges import i monetära termer, ett mått som alltså är helt felaktigt enligt den socialistiska synen, säger att Sveriges största handelspartners i rent monetära termer 2003 var (i % av den totala importen):
Tyskland.......18,7
Norge..........8,2
England........7,8
Danmark........9,1
USA............9,1
Holland........6,8
Finland........5,6
Frankrike......5,4
Belgien........4,3
Italien........3,5
Kina...........2,1
Spanien........1,6
Som synes är u-länderna ganska frånvarande. Den monetära uppläggningen av denna redovisning förkastas som sagt av socialisterna, vilka säger att statistiken är gravt missledande. Men vilken teori gäller då? En bättre socialistisk måttstock av värde för att kunna mäta betydelsen av importen av u-ländernas produkter är därmed viktig. Jag vet inte vilket detta mått kan tänkas bli. Tid? Jag har ingen aning om hur lång tid människor arbetar i tredje världen. Kan inte vikt vara ett hyfsat mått? På http://www.scb.se finns en utmärkt databas för vad Sverige importerar. Motsvarigheten i Danmark är kanske:
http://www.statistikbanken.dk/statbank5a/default.asp?w=1024
Så här betalade Sverige vissa av sina handelspartners 1994, det år statistiken är bäst, i tusentals kronor per ton och observera här att det gäller hela den sammanlagda importen av allt:
Tyskland: ...... 11 800
Frankrike: ...... 24 600
USA: ............ 17 000
England: ........ 8 600
Indien: .......... 41 000
Brasilien: ...... 3 300
Kina: ............ 30 000
Mexico: ........ 30 000
Pakistan: ...... 47 000
Australien:..... 1 300
Thailand: ...... 18 000
Uruguay: ....... 25 000
Colombia: ...... 10 600
Bolivia: .......... 47 000
Vi ser att betalningen varierar och det finns ingen svensk särskild 'strukturell' (ett favoritord hos den intellektuella vänstern) utsugning av tredje världen. Och jag är mycket tveksam att det skulle vara annorlunda med Danmark, att de rödvita plundrar världen.
Här kommer man även raka vägen in i tesen att västerländska företag flyttar produktion till låglöneländer och samlar på så sätt in enorma vinster. Det är en myt. Robert Reich, en av Clintons ministrar, skriver beträffande USA (i Arbetets marknad inför 2000-talet):
"De amerikanska företagscheferna började kräva betydande lönesänkningar av sina amerikanska anställda. De tog till slaktarmetaforerna - skära bort allt onödigt fett, ta vara på alla magra köttslamsor - och försökte rationalisera verksamheten genom att stänga ineffektiva anläggningar och friställa folk. Om ingen av dessa åtgärder hade verkan öppnade de nya fabriker utomlands, i just de länder vilkas billiga produktionskällor sänkte företagsvinsterna. Det sammanlagda värdet av importen från amerikanskägda fabriker utomlands steg från 1,8 miljarder dollar 1969 till nästann 22 miljarder 1983 i fasta priser. Men denna strategi lyckades inte återställa lönsamheten för de flesta företag som prövade på den. Inte ens när de amerikanska producenterna nådde ned till sina utländska konkurrenters produktionskostnader tog de hem någon betryggande vinst. Vilket pris de än tog kunde de utländska tillverkarna alltid locka till sig kunderna genom att ta ännu lägre priser och hålla till godo med ännu lägre vinst. Det finns fortfarande många som inte vill lära sig denna smärtsamma läxa: den perfekta konkurrensen, nationalekonomins Rosettesten, renar till sist bort alla vinster så att till och med de bästa företag går under."
Martin Wolf kompletterar:
"Det är riktigt att en arbetare i den kinesiska tillverkningsindustrin bara kostade i genomsnitt 750 dollar om året mellan 1995 och 1999, medan hans kollega i Tyskland kostade 35 000, hans amerikanske 29 000 och hans brittiske 24 000 dollar. Är det då inte uppenbart att de tyska, amerikanska och brittiska lönerna kommer att pressas ned till kinesiska nivåer? Det är inte bara icke uppenbart, det är helt fel. Den kinesiska arbetskraften är billig därför att den är lågproduktiv. Om en amerikansk arbetare skapar ett årligt värde på 81 000 dollar, en tysk ett värde på 80 000 och en brittisk på 55 000, samtidigt som en kinesisk bara lyckas åstadkomma ett på 2 900 dollar är det inte alls så svårt för höginkomstländernas arbetare att konkurrera, trots att deras löner ligger mycket högre."
Vidare:
"Varför är höginkomstländernas arbetare så mycket mer produktiva än de kinesiska eller de i andra utvecklingsländer? En förklaring är att de har långt mer kapital i ryggen än en kinesisk arbetare. År 2000 uppgick bruttoinvesteringarna per person i Kina till endast fyra procent av de amerikanska, baserat på marknadsbestämda växelkurser. Eftersom Kina vuxit så snabbt var landets reala investeringskvot ännu lägre för bara några år sedan. I jämförelse med höginkomstländerna förfogar därför Kina över ytterst lite kapital. En andra förklaring är att amerikanerna och européerna i allmänhet är mycket bättre utbildade än kineserna. En tredje är det kinesiska folkets brist på erfarenhet av sofistikerad och modern företagsledning och tillverkning. En sista förklaring är den kinesiska tillverkningens annorlunda sammansättning. Kina har specialiserat sig på en relativt arbetsintensiv produktion, vilket gör att det värde varje arbetare skapar blir lägre än i höginkomstländerna. Genom att exportera dessa produkter, som tillverkas av landets billiga men relativt okvalificerade arbetskraft, får Kina tillgång till höginkomstländernas fysiska och mänskliga kapital och kunnande, materialiserat i dessa ekonomiers export. Kina tillverkar inga Boeingplan, och numera syr man relativt få plagg i USA. I framtiden kommer de kinesiska arbetarnas och företagsledarnas effektivitet samt det kapital de har tillgång till att snabbt öka, något som kommer leda till en motsvarande snabb ökning av produktiviteten. Det kommer inte göra Kina till en oövervinnlig konkurrent eftersom också lönerna kommer att stiga i en konkurrensutsatt ekonomi. Det är exakt vad som skett i andra snabbväxande asiatiska ekonomier som exempelvis Sydkorea. Sydkoreanernas löner är idag femotn gånger högre än kinesernas. För 50 år sedan var de sannolikt lika stora. Med tiden kommer även de kinesiska lönerna, och därmed kostnaderna, att stiga tillsammans med produktiviteten."
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=730
Sammanfattningsvis:
* någon prisdiskriminering existerar inte
* några enorma vinster skapar inte låglönearbeten
* förklaringen till tredje världens låga löner är bl a den dåliga produktiviteten.
Den officiella statistiken för Sveriges import i monetära termer, ett mått som alltså är helt felaktigt enligt den socialistiska synen, säger att Sveriges största handelspartners i rent monetära termer 2003 var (i % av den totala importen):
Tyskland.......18,7
Norge..........8,2
England........7,8
Danmark........9,1
USA............9,1
Holland........6,8
Finland........5,6
Frankrike......5,4
Belgien........4,3
Italien........3,5
Kina...........2,1
Spanien........1,6
Som synes är u-länderna ganska frånvarande. Den monetära uppläggningen av denna redovisning förkastas som sagt av socialisterna, vilka säger att statistiken är gravt missledande. Men vilken teori gäller då? En bättre socialistisk måttstock av värde för att kunna mäta betydelsen av importen av u-ländernas produkter är därmed viktig. Jag vet inte vilket detta mått kan tänkas bli. Tid? Jag har ingen aning om hur lång tid människor arbetar i tredje världen. Kan inte vikt vara ett hyfsat mått? På http://www.scb.se finns en utmärkt databas för vad Sverige importerar. Motsvarigheten i Danmark är kanske:
http://www.statistikbanken.dk/statbank5a/default.asp?w=1024
Så här betalade Sverige vissa av sina handelspartners 1994, det år statistiken är bäst, i tusentals kronor per ton och observera här att det gäller hela den sammanlagda importen av allt:
Tyskland: ...... 11 800
Frankrike: ...... 24 600
USA: ............ 17 000
England: ........ 8 600
Indien: .......... 41 000
Brasilien: ...... 3 300
Kina: ............ 30 000
Mexico: ........ 30 000
Pakistan: ...... 47 000
Australien:..... 1 300
Thailand: ...... 18 000
Uruguay: ....... 25 000
Colombia: ...... 10 600
Bolivia: .......... 47 000
Vi ser att betalningen varierar och det finns ingen svensk särskild 'strukturell' (ett favoritord hos den intellektuella vänstern) utsugning av tredje världen. Och jag är mycket tveksam att det skulle vara annorlunda med Danmark, att de rödvita plundrar världen.
Här kommer man även raka vägen in i tesen att västerländska företag flyttar produktion till låglöneländer och samlar på så sätt in enorma vinster. Det är en myt. Robert Reich, en av Clintons ministrar, skriver beträffande USA (i Arbetets marknad inför 2000-talet):
"De amerikanska företagscheferna började kräva betydande lönesänkningar av sina amerikanska anställda. De tog till slaktarmetaforerna - skära bort allt onödigt fett, ta vara på alla magra köttslamsor - och försökte rationalisera verksamheten genom att stänga ineffektiva anläggningar och friställa folk. Om ingen av dessa åtgärder hade verkan öppnade de nya fabriker utomlands, i just de länder vilkas billiga produktionskällor sänkte företagsvinsterna. Det sammanlagda värdet av importen från amerikanskägda fabriker utomlands steg från 1,8 miljarder dollar 1969 till nästann 22 miljarder 1983 i fasta priser. Men denna strategi lyckades inte återställa lönsamheten för de flesta företag som prövade på den. Inte ens när de amerikanska producenterna nådde ned till sina utländska konkurrenters produktionskostnader tog de hem någon betryggande vinst. Vilket pris de än tog kunde de utländska tillverkarna alltid locka till sig kunderna genom att ta ännu lägre priser och hålla till godo med ännu lägre vinst. Det finns fortfarande många som inte vill lära sig denna smärtsamma läxa: den perfekta konkurrensen, nationalekonomins Rosettesten, renar till sist bort alla vinster så att till och med de bästa företag går under."
Martin Wolf kompletterar:
"Det är riktigt att en arbetare i den kinesiska tillverkningsindustrin bara kostade i genomsnitt 750 dollar om året mellan 1995 och 1999, medan hans kollega i Tyskland kostade 35 000, hans amerikanske 29 000 och hans brittiske 24 000 dollar. Är det då inte uppenbart att de tyska, amerikanska och brittiska lönerna kommer att pressas ned till kinesiska nivåer? Det är inte bara icke uppenbart, det är helt fel. Den kinesiska arbetskraften är billig därför att den är lågproduktiv. Om en amerikansk arbetare skapar ett årligt värde på 81 000 dollar, en tysk ett värde på 80 000 och en brittisk på 55 000, samtidigt som en kinesisk bara lyckas åstadkomma ett på 2 900 dollar är det inte alls så svårt för höginkomstländernas arbetare att konkurrera, trots att deras löner ligger mycket högre."
Vidare:
"Varför är höginkomstländernas arbetare så mycket mer produktiva än de kinesiska eller de i andra utvecklingsländer? En förklaring är att de har långt mer kapital i ryggen än en kinesisk arbetare. År 2000 uppgick bruttoinvesteringarna per person i Kina till endast fyra procent av de amerikanska, baserat på marknadsbestämda växelkurser. Eftersom Kina vuxit så snabbt var landets reala investeringskvot ännu lägre för bara några år sedan. I jämförelse med höginkomstländerna förfogar därför Kina över ytterst lite kapital. En andra förklaring är att amerikanerna och européerna i allmänhet är mycket bättre utbildade än kineserna. En tredje är det kinesiska folkets brist på erfarenhet av sofistikerad och modern företagsledning och tillverkning. En sista förklaring är den kinesiska tillverkningens annorlunda sammansättning. Kina har specialiserat sig på en relativt arbetsintensiv produktion, vilket gör att det värde varje arbetare skapar blir lägre än i höginkomstländerna. Genom att exportera dessa produkter, som tillverkas av landets billiga men relativt okvalificerade arbetskraft, får Kina tillgång till höginkomstländernas fysiska och mänskliga kapital och kunnande, materialiserat i dessa ekonomiers export. Kina tillverkar inga Boeingplan, och numera syr man relativt få plagg i USA. I framtiden kommer de kinesiska arbetarnas och företagsledarnas effektivitet samt det kapital de har tillgång till att snabbt öka, något som kommer leda till en motsvarande snabb ökning av produktiviteten. Det kommer inte göra Kina till en oövervinnlig konkurrent eftersom också lönerna kommer att stiga i en konkurrensutsatt ekonomi. Det är exakt vad som skett i andra snabbväxande asiatiska ekonomier som exempelvis Sydkorea. Sydkoreanernas löner är idag femotn gånger högre än kinesernas. För 50 år sedan var de sannolikt lika stora. Med tiden kommer även de kinesiska lönerna, och därmed kostnaderna, att stiga tillsammans med produktiviteten."
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=730
Sammanfattningsvis:
* någon prisdiskriminering existerar inte
* några enorma vinster skapar inte låglönearbeten
* förklaringen till tredje världens låga löner är bl a den dåliga produktiviteten.